Nästan så länge jag kan minnas har jag varit missnöjd med min vikt. Jag är inte en av dem som kan vara smal och hälsosam utan ansträngning. Mycket av min vakna tid går åt till tankar på mat, när jag ska äta, vad jag ska äta, hur mycket jag ska äta. Jag har inte ett normalt förhållande till mat. Jag önskar att jag som en alkis kunde låte bli mat helt och hållet, en slags avvänjning och detox från mitt beroende. Men det går ju inte. Det är därför jag lockas så starkt av olika dieter som innebär att jag helt kan undvika mat i sin vanliga form. Jag har tex provat Cambridge och Nutrilett, som i sin ”renaste” form är väldigt effektivt men psykiskt jobbigt att hålla i. Dessutom får jag ingen energi till träning.
Jag tänker ofta att jag bara behöver en kick-start och sen ska allt gå mycket lättare. Det är dock sällan jag lyckas med en sån kick-start, snarare blir det värre. Jag är en sån som smyger med småätandet, som planerar i hemlighet vilka onyttigheter jag ska köpa och smaska i mig när ingen är hemma. Jag är fullt medveten om mitt beteende, men jag förnekar ändå hur omfattande det är och hur det eskalerat genom åren. Jag har ingen kontroll över mig själv längre, och jag har ”vant mig” vid att vara lat och bekväm.
Det komiska (?) i det hela är att jag fortfarande innerst inne ser mig själv som en idrottare, en stark person som gillar att träna och vara ute i naturen. Min hjärna vägrar inse att jag blivit en lat tjockis som bara hittar ursäkter för att inte gå utanför dörren. Samtidigt bävar jag inför sommaren och vill helst inte plocka fram bikini, shorts, kjolar och linnen. Tunikor och mysbyxor har blivit mina bästa vänner.
Hur ser min framtid ut om jag inte tar tag i det här? Det enda jag vill är att slippa tänka att jag är sämre än andra för att jag inte kan kontrollera min kropp eller min hjärna. Jag vill vara frisk, stark och bekväm i mig själv. Jag vill inte stanna hemma en lördagkväll för att jag inte känner mig fin nog bland alla andra smala, snygga, glada, bekväma människor. Jag jämför mig ofta med andra (som alla gör?) och tänker ibland att jag i alla fall inte är så där stor eller så där sunkig, men jag blir lika ledsen varje gång jag provar ett par jeans som inte passar eller en skjorta som inte går att knäppa. Nu måste jag inse att det gått så pass långt att mitt mål säkert ligger ett eller flera år fram i tiden. Jag har så svårt att prata om sånt här med folk runt omkring mig. Jag vill inte riktigt erkänna problemet, som om folk plötsligt skulle inse: ja, men du ÄR ju tjock! om jag sa det högt.
Men – om jag börjar idag kanske jag snart slipper dubbelhakan som gör att jag inte vill vara med på bild, och jag kanske kan få plats i mina fina svarta jeans som jag idag knappt kan andas i.
Det här har jag skrivit (och efter mycket eftertanke valt att publicera) för att tvinga mig själv att dela med mig av det som är jobbigt, pinsamt och ångestframkallande. Jag är inte på jakt efter medlidande, men gärna lite motivation och peppning. Ni får hemskt gärna också lägga fram en skål gurkstavar om jag kommer hem till er, istället för chips. Fråga mig helst inte heller om jag vill ha hamburgare eller pizza, för jag har hemskt svårt att säga nej. Nu har jag erkänt det som jag i flera år undvikit att prata om, och nu när ni vet kanske det blir lättare för mig att förändra hur jag lever.
